Det aggressiva Finland och det s.k. “vinterkriget” del 3

O. W. Kuusinen (1881-1964) var ordförande för folkregeringen i den kortlivade Finlands Demokratiska Republik 1939-1940.

Här finns del 1 och här finns del 2

Förberedelserna för kriget

Finlands Kommunistiska Parti (FKP) var alltså illegalt och arbetade helt konspirativt och underjordiskt och medlemsantalet var ungeför 2000. Den sovjetiska regeringen föreslog att göra landbyte med Finland (eftersom riksgränsen låg bara 30 km från Leningrad). Man ville flytta gränsen lite bort från från Leningrad och erbjöd istället mark i Karelen. Ledande kretsar i Finland hade redan i hemlighet gjort upp avtal med Tyskland, Hitlers planer att erövra och krossa Sovjetunionen var redan klara. Då kom de på idén att prova mögliheten att skapa en konflikt mellan Finland och Sovjetunionen. Det senaste seriösa kriget var 1922. Men skärmytslingar och små gränspatrullskonflikter förekom hela tiden under 30-talet.

Förhandlingarna mellan Sovjetunionen och Mannerheims styre inleddes från och med 1938 av det sovjetiska sändebudet Jartsev. Han reste i landet och FKP:s illegala organisation gav honom samtidigt information om Finlands och arbetarklassens läget i landet. Det fanns bland arbetarklassen ett stort missnöjde och misstro mot de styrande kretsarna. Men 20 år av aggressiv antisovjetiska propaganda, totalförbud av all “vänsterpress” utom de socialfascistiska socialdemokraternas hade gjort stor verkan. Akademiska Karelska Föreningen påverkade och hade inflytande över folkskole- och skollärarna, de vita gardet hade en landsomfattande verksmanhet och även fascistiska kvinnoorganisationer som Lotta Svärd m.fl. Alla dessa ansträngningar hade de gjort för att vända folket emot Sovjetunionen och kommunismen.

Den 30 november 1939 genomförde mannerheimfinland sin största provokation när de av misstag sköt med maskingevär mot sin egen avtalsdelegation vid riksgränsen. De sköt som ett svar på sin egen provokation med kanoner mot Sovjetionen varvid 4 sovjetiska soldater omkom och flera skadades. Hela mannerheimfinlands armé var redan mobiliserad den 10 oktober och helt färdig att kriga i sina utposter vid riksgränsen och mannerheimlinjen (anläggningar längs gränsen).

Finlands Demokratiska Republik

Finlands regering krävde att Sovjetunionen skulle skall dra tillbaka sina gräsnsstyrkor till Leningrads förstäder vilket var omöjligt eftersom stadens försvar låg precis bakom gränsen. Striderna började och enligt sin plan befäste mannerheimstyrkorna sin mannerheimlinje som var byggd under 30-talet längs den karelska halvvön. FKP:s utlandsbyrå kallade Finlands folk till revolution för att störta den finska cajanderregeringen och samtidigt bildades i staden Terijoki (dagens Zelenogorsk) en folkregering för Finland med Otto Wille Kuusinen som sttasminister. Sovjetunionen undertecknade ett avtal med folkregeringen i Moskva och man utropade Finlands Demokratiska Republik. Enligt avtalet så förenades 70 000 kvadratkilometer av sovjetkarelen, de finsktalande trakterna med Finlands Demokratiska Republik och så att formades det s.k. Röda storfinland. Republikens tidningar spreds till Helsingfors under de första krigsveckorna av sovjetiska flygplan. Också genom radion folk fick veta om att folkregeringen och den Demokratiska republiken fanns. I de områden som Röda armen befriade (Den Demokratiska Republikens styrkor väntade mestadels trots att vissa deltog i strider norr om Ladogasjön).

Det fanns ett starkt stöd folkregeringen i de befriade områdena och man valde folkkomitteer som utgjorde den lokala statsmakten. Men Finlands regering tvingade kareler och hela lokalbefolkningen bort från områden där Röda armén kom fram och därför var stora områden nästan tomma på befolkning. Husen brändes, vitagardisterna samlade alla förmögenheter och ägodelar och fraktade allt till väst. Samtidigt spreds lögner om att Folkrepublikens propagandamaterial var förgiftat och att folket skulle inte röra dem. Det underjordiska FKP var i stort sett hjälplöst i situationen. Otto Wille Kuusinens brev nådde underjordiskt vissa partimedlemmar och han skrev att alla skulle fara norrut och gömma sig tills Röda armén befriade landet. Inga delatjerade planer fanns för att bygga någon slags motståndsrörelse och att hjälpa folkregeringen. Borgarstatens inrikesminister Kekkonen (senare långvarig president) gav en order om att arrestera nästan 300 av FKP:s funktionärer som hade kontakter med militären. Detta genomfördes så klart för att hindra motstånd från FKP.

Fascisternas sak var inte vår

Samtidigt samlades fascister från hela Norden under den falska parollen “Nordens sak är vår” för att kriga för mannerheimklickens sak. Dessa fascister framstod som ynkryggar eftersom de vid kapitulation högljutt förklarade att de var från andra stater så att de skulle få privilegier. Redan kort efter krigets början förklarade Socialdemokraterna att de skulle stödja kriget och självklart även kvinnorna i vita gardets kvinnostyrkor, Lotta Svärd mm. Regeringen ingick ett avtal om arbetsförhållandena med fackföreningarna och de erkände att de överhuvudtaget existerade. Det var det s.k. “januarilöftet” i januari 1940 som gavs för att lura arbetarna till kriget.

Vad gick fel?

FKP var svagt före kriget och led av infiltrerade polisagenter som lyckades förstöra partiets organisationer och lamslå partifunktionärer. Från och med 1935 genomförde FKP folkfrontspolitiken som innebar stöd till socialdemokraterna som varit socialfascister sdan länge. Partiets underjordiska tidningar lades ned, militäravdelningen avskaffades, partiets gerneralsekreterare var en förrädare. Arvo Poika Tuominen förklarade t.o.m. att kommunisterna skulle ansluta sig till det vita gardet strax före kriget. Endast FKP:s utlandsbyrå som var i Moskva var i kampdugligt skick.

Kommunisterna väntade på order från partiet som inte gav några. Partiets propaganda före kriget fördes ut bl.a. genom teaterpjäser som var utformade i antimilitaristisk anda och man försökte påverka scialdemokraternas vänster och vissa kulturpersonligheter. Som ett resultat av det arbetet så deltog sex av socialdemokraternas riksdagsledamöter inte i riksdagen när kriget började och de väntade på att Folkregeringen skulle komma till Helsingfors. Efter två veckor deltog de i riksdagen igen men de blev senare arresterade av mannerheimstyret. Inga seriösa planer på att genomföra partisankrig fanns efter 20-talet. På 20-talet hade Eino Rahjas lett FKP:s militäravdelning och transporterat vapen till Finland underjordiskt.

En orsak till att arbetarna inte reste sig i revolutiuon och att FKP:s arbete misslyckades var att mannerheimregeringen bara tog de yngre soldaterna till kriget, medelsåldern var ungefär 25, de var alla de generationer som hade inte varit med på något sätt i klasskriget 1918 och var utbildade i skolor i den fascistiska “Akademiska Karelskaföreningens ” anda. De före detta rödagardisterna fick inga vapen alls. Dessa yngre soldater togs framförallt från arbetartäta orter och arbetarsöner sattes i frontlinjen. Detta visar klart forsking och statistik som presenterades för några år sedan. FKP:s organisation var så pass svag under kriget 1939-40 att sovjetiska partisantkrigare inte kunde få något stöd från dem.

Men folkregeringen fick ett stort stöd utomlands och bland finnar i Amerika, välkända kulturpersoner (som visste att det rådde i fascism i Finland) förklarade man sitt stöd för Folkregeringen. Detta gjorde bl.a. författaren Martin Alexander Nexö.

Mellanfred

Av oklara skäl så förklarade den sovjetiska ledningen att krigföringen skulle stoppas på våren, när kriget hade varat i 105-dagar, i ett läge när mannerheimstyrkorna bara hade ammunition och seriösa möjligheter att föra krig i bara två veckor till. Västmakterna hade förklarat att de skulle skicka hjälpsyrkor genom norra Svergie och Göring i nazi-Tyskland uppmanade Mannerheim att sluta kriga eftersom Finland måste behålla nu sina krafter för att vara redo för nästa krig mot Sovjetunionen. Oklart är på vilket sätt nazisterna hotade Sovjetunionen för att de skulle upphöra med krigsåtgärder.

Den så kallade mellanfreden gjordes upp mellan Sovjetunionen och Rytis regering (Finlands president mellan 1940-1944). Folkregeringen slutade samtidigt att existera och området som Finlands Demokratiska Republik omfattade förenades med Karelska Autonoma Sovjetrepubliken och döptes till Karelsk-Finska Sovjetrepubliken. O.W. Kuusinen blev dess ordförande. F.d Viborgs län förenades även med Karelsk-Finska Sovjetrepubliken.

 

(Visited 283 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.