Det aggressiva Finland och det s.k. “vinterkriget” del 1

Sovjetisk affisch från början av 20-talet. Texten lyder “Vi vill inte kriga men vi försvarar sovjeterna”.

Finland tillhörde det ryska kejsardömet från 1809 till 1917 när kommunisterna i Ryssland lät Finland bli självständigt. 1918 utbröt ett klasskrig i Finland som var inspirerat av oktoberrevolutionen i Ryssland. Men borgarklassen segrade i klasskriget och 1919 gav Mannerheim som var de vitas ledare sin s.k. “svärded” vid St:Andres järnvägsstation i Karelen. Han sa att “jag kommer inte lägga ned mitt svärd innan den sista leninistiska huliganen är borta från Petrograd” (nuvarande St:Petersburg i Ryssland). Det kanske verkar märkligt men det har funnits en seriös militär aggressionspolitik från de vita borgerliga Finlands sida mot Sovjetunionen och det Sovjetiska Karelen och det finns det fortfarande kvar i förhållande till dagens Ryska Federation. Efter 1945 bestod aggressionen mest i ord och propaganda men efter 1991 fick expansiondrömmarna nytt liv i en “karelennostalgi”.

Karelen är ett område som ligger i både Ryssland och Finland. Men idag ligger större delen i Ryssland och en mindre del i Finland. Från 1740 till 1812 så låg hela Karelen inom Ryssland eftersom Finland var en del av Ryssland. Men 1812 så flyttades en del av Karelen administrativt inom Ryssland till det Finska Storfurstendömet. Förändringen gjordes för att stärka banden med Finland. Befolkningen i Karalen ansågs kunna mera ryska och var mer religiöst ortodoxa. Förhoppningen var att Karelen skulle bidra till att koppla samman Finland med Ryssland.

Det vita Finland attackerade Karelen redan 1918
Den adminstrativa förändringen bidrog till att utveckla den borgerliga nationalismen och “Finlands nationalepos”. Boken som heter “Kalevala” är en samling av karelsk-finska folkdikter. Med nationalismen växte “karelianismen” och intresset för karelska-finska folket under slutet av 1800-talet. Denna ideologiska strömning utnyttjades efter 1918 och de vita anföll upprepade gånger Sovjet-Ryssland i Karelen mellan 1918-1922. Med den finska statens stöd anföll de den sovjetiska Karelska Arbetarkommunen med s.k. frivilliga  och ockuperade och erövrade och plundrade städer och folk under mycket blodiga och grymma former. För att detta skulle upphöra så drev Sovjetunionen fram ett fredsavtal som skrevs under i finska Tartu år 1922.

Agressiva anfallsplaner på 20-30-talet
Under 20- och 30-talet så gjordes militära anfallsplaner och förberedelser för att erövra Karelen och delar av Sovjetunionen ända fram till Uralbergen. Finska monopolkapitalister (framförallt trävarukapitalister) ville ha den karelska skogen till sina fabriker. En omfattande och mer specifik plan gjordes år 1930 av generalstaben i Helsingfors. Det sovjetiska kontraspionaget lyckades expropiera dessa planer på 30-talet genom inbrott i generalstabens kassaskåp. På grund av ett omfattande spionnnät så kände den Detektiva Centralpolisen och senare Statspolisen i Helsingfors mycket väl till förhållandena i Sovjetiska Karelen under 20- och 30-talet. Det är nu fullt möjligt att läsa om detta i statsarkivet i Helsingfors.

(Visited 330 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

2 thoughts on “Det aggressiva Finland och det s.k. “vinterkriget” del 1

  1. bloggarbjorn

    Intressant, ser fram mot själva 'Vinterkriget'. I Hilding Hagbergs 'Röd bok om svart tid' från 1966 finns några kartor som visar vad en del finska expansionsentusiaster tänkte sig på 30-talet. Däri ingick även svenska malmfälten i Lappland och norska ishavskusten i ett tänkt 'Storfinland', förutom stora sovjetiska områden.

    Vad finnarna hade för sig 1918-22 är ganska dåligt känt, så det är bra att ni tar upp det för det är en viktig bakgrund till vad som hände senare. De försökte erövra fyra ryska områden, av vilket tre aldrig tidigare ingått i det svensk-finska riket. Undantaget var Nordingermanland, strax norr om Petrograd/Leningrad. Där misslyckades man, liksom i Östkarelen och Aunus/Olonets mellan Ladoga och Onega. Men på alla de tre fronterna gav man ut lokala frimärken för att hävda sin närvaro. Men rödarmisterna körde ut finnarna. Lokalbefolkningen verkar inte heller ha varit särskilt intresserad av att ingå i 'Storfinland'. Enda erövringen som lyckades var Petsamo vid Norra ishavet. (Det var inte bara finnar som försökte knapra på svagare grannar efter Första världskriget. Polen gjorde det i större skala, Tjeckoslovakien i mindre.)

    Hade inte gränsrevisionen 1812 inträffat hade Sovjet sluppit ha finskt artilleri inom skotthåll vid Leningrad, och då kanske det inte hade blivit något krig. Men nu låg gränsen farligt nära, finnarna blånekade när Sovjet ville ha dem längre bort, och man kan väl misstänka att ledningen i Kreml mindes vad finnarna gjort tidigare och blev misstänksam. Men det skall bli intressant att se om/hur den saken tas upp i framtida artiklar.

    Reply
    • Redaktionen Post author

      Intressant om Hagbergs bok. Har du möjlighet att mejla kartorna som bilder? Förmodar att den är svår att få tag på.

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.