“Den svenska modellen” är “sosse-modellen”

Saltsjöbadsavtalet undertecknas.

SOSSE DEMAGOGI. En vanlig föreställning i Sverige är att det finns en särskild “svensk modell” och att denna skulle vara värd att försvara. Men ligger det något i detta?

En central ingrediens i föreställningen om den “svenska modellen” är påstådd “maktbalans” mellan kapitalister och arbetare och därpå baserade kompromiss- och samförståndslösningar på arbetsmarknaden. Detta sägs ha kommit till uttryck i Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan LO, och SAF. En förutsättning för denna påstådda “maktbalans” sägs vidare vara en hög facklig organisationsgrad och en hög organisationsgraden på arbetsköparsidan. Kollektivavtalen spelar i detta för att reglera arbetsvillkoren men främst för att binda arbetarklassen vid ett strejkförbud.

Det är viktigt att understryka att det inte kan vara tal om någon maktbalans när sossarna styr fackföreningarna och bakbinder arbetarklassen med strejkförbud. I sådant läge är arbetarklassen underkuvad och hunsad och i organisatoriskt hänseende maktlös.

Vad hände i Saltjöbaden 1938?

Förhandlingarna om ett nytt avtal hade förts i två år. Den klassamarbetsanda, ”Saltsjöbadsandan”, som där utvecklades, fick stor betydelse för det kommande samarbetet mellan LO-ledningen och SAF (Svensk Näringsliv). En av deltagarna
på arbetsköparsidan (Nils Holmström, SAF:s sekreterare vid förhandlingarna) har senare uttalat sig om detta:

”Det märkliga i vad som skedde innanför Grand Hotels murar. Saltsjöbaden var ingalunda tillkomsten av själva  huvudavtalet även om däri ingår viss intressant regleringsteknik, utan den anda av naturlig samhörighet och mänsklig först åelse som successivt växte fram inom den krets av representanter för arbetare och arbetsgivare, som deltog i avtalsarbetet.”

”Vi som deltog i dessa förhandlingar kunde känna denna befrielse från klassmotsättningarnas mara, inte bara under de långa, nattliga timmarna, då vi förströdde oss på ett ibland uppsluppet sätt, men även under de allvarliga förhandlingarna under dagen. Allt detta kunde ske utan att parterna på något sätt eftersatte sin egen målsättning.” …

”Det tacknämliga var emellertid att den anda, som växte fram i denna trånga krets sedan förmådde sprida sig över hela organisationsfältet och därigenom säkerligen väsentligt bidragit till de relativt sunda förhållanden, som under årtionden rått på de svenska arbetsmarknadsorganisationernas arbetsfält.”

Citaten ger en mycket intressant aspekt på betydelsen av Saltsjöbadsförhandlingarna. Några klassmotsättningar kände man inte av och ingen av parterna behövde ge upp sin egen målsättning. Detta visar tydligt, hur LO-ledningen helt hade avskiljt sig från arbetarklassen och tillsammans med monopolkapitalet verkade för den av LO-ledningen och monopolkapitalet gemensamt uppsatta målsättningen om arbetsfred.

Kan de som vill begränsa strejkrätten vara på vår sida?

Arbetsköparna fick genom Saltsjöbadsavtalet möjlighet att genom att vägra några eftergifter i de lokala förhandlingarna, tvinga fram centrala förhandlingar. I dessa kan man ovanför arbetarnas huvuden träffa förmånliga avtal med klassamarbetspolitikerna i förbundsledningarna. Endast förbundsledningen fick rätt att besluta om stridsåtgärder. Detta gällde alla slag av tvister. Därmed hade de alltså avtalat om att fackföreningarna inte har någon strejkrätt.

Flera förbund gick hårt emot avtalet, sedan det offentliggjorts. Men det är svårt att veta, om kritiken var ärligt menad eller avsedd att fånga in och dämpa opinionen bland medlemmarna.

(Visited 206 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.