Theodora, en partisankvinna i Rinkeby

Grekiska partisaner i den kommunistiska motståndsrörelsen någonstans i bergen i centrala Grekland, 1943.

Theodora var en kvinna som flyttade till Sverige och Rinkeby på 70-talet. Hon var född i trakterna kring Svarta havet och kom till Grekland i samband med det Osmanska rikets fall 1922. Theodora var partisan i det grekiska inbördeskriget 1946-1949 och jobbade på kolschos i Polen och sedan hamnade hon i Sverige.

När Theodora kom till Grekland gav hennes familj bort henne som tjänsteflicka till en familj i Nauplion utanför Athen och där bodde hon tills hon var 15 år. Efter det flyttade hon tillbaka till sin familj och då lovades hon bort till en pojke som hette Iannis och han hade ingen hemgift som hennes far krävde så de bestämde sig för att rymma. De flyttade in i en hydda med vasstak och en ko var det enda de hade. Med Iannis fick hon flera barn varav två dog men då sa hon till sig själv: “Bäst det som sker för hur skulle jag klara av att föda dem när vi är så fattiga?”.

Partilivet

För grekerna fortsatte kriget efter andra världskrigets slut i ett inbördeskrig. De så kallade befriarna, britterna, vände sig mot kommunisterna som hade kämpat för att kasta ut tyskarna ur landet. Stora delar av motståndsrörelsen fick gå under jorden och bildade partisangrupper i bergen. När sedan inbördeskriget slutade 1949 måste många av dem fly och de fick inte tillåtelse att återvända på många år. De socialistiska länderna i östeuropa var de enda som tog emot dessa flyktingar och Theodora var en av dem.
-Jag gick med i kommunistiska partiet tidigare, då var jag redan en vuxen människa. Jag hade fått en livserfarenhet som gjorde att jag gick med. I partiet var jag förbindelselänk mellan de olika organisationerna i byarna runt om. Jag kommer ihåg att jag simmade över floden som rinner utanför vår by flera gånger med olika meddelanden. Jag greps tre gånger. De försökte få mig att prata men de lyckades inte.
-Hur blev du medlem i partiet?
-Genom en granne. Han var en bra kamrat då. Men nu har han ändrat åsikt, den jävla hunden.
-Det var svåra tider. Vi fick kämpa mycket hårt. En gång hade man satt en bomb i en by i närheten och två människor dog. Då gjorde fascisterna en razzia och de tog många som var misstänkta. De grep både min man och mig och satte och i fängelse. Vi var fångna i fyrtio dagar. De förhörde oss, men jag sa ingenting. Jag tänkte på någonting som min man hade sagt till mig. Han sa: man skall inte öppna munnen, för gör man det en gång då kommer de tro att man vet mycket och då kommer de tvinga en att prata. Om man börjar repa upp en maska så har man snart repat upp hela sockan, inte sant?

För mig var kampen viktigast

Theodora mindes exakt det datum när hon anslöt sig till partisanerna. Det var den fjortonde oktober 1948. Det minsta barnet var tre och halvt år gammalt och den äldsta flickan tretton år. Det var Theodora som bestämde sig först att gå med och hon tog den äldste sonen med sig och hennes man följde snart efter. Den äldsta dottern som var tretton år fick stanna hemma och ta hand om småsyskonen.
-Hur kändes det att lämna tre små barn ensamma på det viset?
-Det var svårt men för mig var kampen viktigare. Tänk hur det var på den tiden.
-Vad gjorde du som partisan?
-Först fick vi lära oss att hantera vapen, sedan blev vi utplacerade i olika grupper. Vi kunde inte vara tillsammans i samma grupp. Jag var kokerska i min grupp och tog hand om de sårade. En dag 1949, fick vi reda på att vi måste fly till Bulgarien. Vi lämnade allt och tog bara med oss bröd och vapen. I en liten stad nära gränsen fick vi lämna ifrån oss våra vapen innan vi åkte till Sofia. I Bulgarien stannade jag till 1951 sedan flyttade jag till Polen. Först jobbade jag som kokerska på ett sjukhus. Efter tag kom min son dit också. Vi hade varit tillsammans i Bulgarien, där hade han träffat en grekisk flicka som han hade giftt sig med. Min man fick jag aldrig träffa mer. Han dödades i Grekland. Min son, hans fru och jag bodde tillsammans på ett jordbrukskollektiv. Det var mycket bra i Polen. Jag fick vara med om att bygga upp det landet.

Efter nära 14 år i Polen kunde hon återvända till Grekland. Hon återvände till sin by och kände inte igen sina egna barn, bara den stora flickan. De små barnen kunde inte kalla henne mamma i början utan kallade henne “faster”. På 70-talet hade alla hennes barn (utom en son som var sjuk dog) flyttat till Sverige och 1972 flyttade till Rinkeby för att bo med dem.

(Visited 206 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.