Hur fungerar en proletär demokrati?

IMAG0562

Sedan Pariskommunen så har kommunisterna alltid förespråkat att kapitalisternas stat måste ersättas av arbetarklassens stat. Denna nya stat måste vara en demokrati för flertalet men en diktatur för den utsugande minoriteten. Revisionister i olika tappningar svamlar nästan alltid i denna fråga för att rättfärdiga sin jakt på poster i kapitaliststaten. Frågan om staten kommer att vara en av de allra viktigaste debattfrågorna i den kommunistiska rörelsen under lång tid framöver.

DEN “BORTGLÖMDA” MARXISMEN.
“Den socialistiska karaktären hos sovjetdemokratin, d.v.s. den proletära demokratin, i dess konkreta, givna tillämpning består för det första i att det är de arbetande och utsugna massorna som väljer medan bourgeoisin är utesluten från valet; för det andra i att alla slags byråkratiska formaliteter och inskränkningar vid valen faller bort och att massorna själva fastställer hur och när valen skall hållas och att full frihet att återkalla de valda ombuden råder; för det tredje i att det skapas den bästa möjliga massorganisation av de arbetandes förtrupp, det storindustriella proletariatet, genom vilken detta får möjlighet att leda de utsugnas bredaste massor, dra dem med till självständigt politiskt liv och fostra dem politiskt enligt deras egen erfarenhet, att man alltså för första gången tar itu med att verkligen hela befolkningen skall lära sig styra och börja styra.

Detta är de viktigaste kännetecknen på den demokrati som tillämpas i Ryssland. Den är en högre typ av demokrati som innebär en brytning med den borgerliga förvrängningen av demokratin, en övergång till den socialistiska demokratin och till förhållanden som gör det möjligt att staten börjar dö bort.

Det småborgerliga desorganisationselementet (som i en eller annan grad oundvikligt kommer att ge sig tillkänna i varje proletär revolution och särskilt starkt framträder i vår revolution på grund av landets småborgerliga karaktär, dess eftersläpning och följderna av det reaktionära kriget) kan självfallet inte undgå att sätta sin prägel även på sovjeterna.

Vi måste outtröttligt arbeta på att utveckla sovjeternas och sovjetmaktens organisation. Det finns en småborgerlig tendens till att göra sovjeternas medlemmar till “parlamentariker” eller också till byråkrater. Detta måste bekämpas genom att sovjeternas alla medlemmar dras med i den praktiska förvaltningsverksamheten. Sovjeternas avdelningar förvandlas på många ställen till organ som undan för undan smälter samman med kommissariaten. Vårt mål är att dra med hela den fattiga befolkningen i den praktiska förvaltningsverksamheten, och alla slags åtgärder för att åstadkomma detta – ju mer olikartade, desto bättre – måste omsorgsfullt registreras, studeras, systematiseras och prövas genom en bredare erfarenhet och fastställas i lag. Vårt mål är att varje arbetande sedan han fullgjort sitt 8-timmars “värv” i produktionsarbetet skall fullgöra statliga skyldigheter utan ersättning. Det är särskilt svårt att gå över till detta, men endast denna övergång är en garanti för socialismens slutgiltiga konsolidering. Det nya och svåra i denna förändring utlöser givetvis en mängd s.a.s. trevande åtgärder samt en mängd fel och vinglerier – utan detta kan det inte bli någon stark frammarsch. Orsaken till att den nuvarande situationen förefaller egendomlig för många som vill betrakta sig som socialister är att folk vant sig vid att abstrakt sätta kapitalism i motsats till socialism och endast djupsinnigt satt in ordet “språng” mellan de båda uttrycken (en del som erinrade sig brottstycken av vad de läst hos Engels tillade ännu djupsinnigare “språng ur nödvändighetens rike in i frihetens”). De flesta så kallade socialister, som “läst i böcker” om socialismen men aldrig på allvar trängt in i saken, förmår inte fatta att socialismens läromästare med “språng” menade vändpunkter i världshistorisk skala och att sådana språng omfattar perioder på tio och även flera år. Det är naturligt, att beryktade “intellektuella” under sådana tider levererar en ändlös mängd gråterskor till den avlidnes bår: den ena begråter konstituerande församlingen, den andra den borgerliga disciplinen, den tredje det kapitalistiska systemet, den fjärde den kultiverade godsägaren, den femte den imperialistiska stormaktsställningen och så vidare i det oändliga.

Det verkligt intressanta i en epok av stora språng är att den stora mängden spillror av det gamla, som ibland hopar sig snabbare än det nyas groddar (vilka inte alltid genast kommer till synes), kräver förmåga att skilja ut det väsentligaste i utvecklingens linje eller kedja. Det förekommer historiska ögonblick då det viktigaste för revolutionens framgång är att så många spillror som möjligt hopas, d.v.s. att så många gamla inrättningar som möjligt sprängs; det förekommer ögonblick då man sprängt tillräckligt och det “prosaiska” (för den småborgerliga revolutionären “tråkiga”) arbetet att rensa marken från spillror sätts på dagordningen; det förekommer ögonblick då det viktigaste är att omsorgsfullt vårda det nyas groddar som spirar fram under spillrorna på den jord som ännu inte är rengjord från bråten.

Det räcker inte med att vara revolutionär och anhängare av socialismen eller kommunist i allmänhet. Man måste förstå att i varje särskilt ögonblick finna den speciella länk i kedjan som man av alla krafter måste gripa tag i för att kunna hålla fast hela kedjan och grundligt förbereda övergången till nästa länk. Länkarnas ordning, deras form, deras sammankoppling, det sätt varpå de skiljer sig från varandra i de historiska händelsernas kedja är inte någonting så enkelt och simpelt som i en vanlig kedja, gjord av en smed.

Kampen mot den byråkratiska förvrängningen av sovjetorganisationen säkras genom fastheten i sovjeternas förbindelse med “folket”, d.v.s. de arbetande och utsugna, genom smidigheten och elasticiteten i denna förbindelse. Inte ens i världens mest demokratiska kapitalistiska republik betraktas det borgerliga parlamentet av de fattiga som deras “egen” institution. Sovjeterna däremot är för massan av arbetare och bönder deras “egna” och inte någonting främmande. Våra dagars “socialdemokrater” av Scheidemanns eller, vad som är nästan detsamma, Martovs kulör har en likadan avsmak för sovjeterna och känner sig lika dragna till ett anständigt borgerligt parlament eller en konstituerande församling som Turgenev för 60 år sedan kände sig dragen till en moderat monarkisk författning med privilegier för adeln och som Dobroljubovs och Tjernysjevskijs bondedemokrati var honom motbjudande.

Det är just sovjeternas nära samband med det arbetande “folket” som skapar de särskilda former för återkallande och för annan kontroll nedifrån som nu särskilt enträget måste utvecklas. Största sympati och största stöd förtjänar exempelvis folkbildningsråden som periodiska konferenser med sovjetväljare och deras delegerade för att dryfta och övervaka sovjetmyndigheternas verksamhet på detta område. Ingenting vore dummare än att förvandla sovjeterna till något stelnat och självtillräckligt. Ju beslutsammare vi nu måste gå in för en skoningslöst fast makt, för enskilda personers diktatur rörande bestämda arbetsprocesser, i bestämda moment av de rent verkställande funktionerna, desto mer mångskiftande måste formerna och metoderna för kontrollen nedifrån vara för att man skall kunna eliminera varje spår av möjlighet att vanställa sovjetmakten, för att man oavlåtligt och outtröttligt skall kunna rensa bort byråkratins ogräs.”

Läs mer här.

(Visited 133 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.