Den offentliga makten förstärks i samma grad som klassmotsättningarna inom staten skärps

DET VÅLDSAMMA SAMHÄLLET. “Till skillnad från den gamla gentil- (släkt- eller klan-) organisationen”  skriver Engels, “utmärker sig staten för det första därigenom att statsmedborgarna indelas territoriellt.” …”Oss förefaller denna uppdelning vara “naturlig”, men den har kostat en lång kamp mot den gamla organisationen enligt klaner eller släkter.

Det andra är inrättandet av en offentlig våldsmakt, vilken inte längre omedelbart sammanfaller med befolkningen, som själv organiserar sig som väpnad makt. Denna speciella, offentliga makt är nödvändig, emedan en självverksam beväpnad organisation av befolkningen är omöjlig efter splittringen i klasser … Denna offentliga våldsmakt existerar i varje stat. Den består inte bara av beväpnade människor utan också av sakliga bihang, fängelser och tvångsanstalter av alla slag, om vilka gentilsamhället ingenting visste …”

Engels utvecklar begreppet om den “makt”, som kallas stat, denna makt, som utgått från samhället, men ställer sig över detta och alltmer fjärmar sig från det. Vari består denna makt framför allt? I speciella förband av beväpnade människor, som har fängelser m.m. till sitt förfogande.

Vi har rätt att tala om speciella förband av beväpnade människor, därför att den offentliga makt, som kännetecknar varje stat, “inte längre omedelbart sammanfaller” med den beväpnade befolkningen, med dess “självverksamma beväpnade organisation”.

Liksom alla stora revolutionära tänkare söker Engels rikta de klassmedvetna arbetarnas uppmärksamhet just på det, som förefaller den härskande kälkborgerligheten vara minst beaktansvärt, mest invant, helgat av inte bara solida, utan man kan rent av säga förstelnade fördomar. Den stående armén och polisen är huvudverktyg för de statliga myndigheternas maktutövning, men – kan det väl vara annorlunda?

För det överväldigande flertalet européer i slutet av 1800-talet, som Engels vände sig till och som varken hade genomlevat eller på nära håll iakttagit en enda stor revolution, kan det inte vara annorlunda. För dem är det absolut obegripligt, vad “befolkningens självverksamma beväpnade organisation” är för något. Frågan, varför det visat sig nödvändigt att ha speciella, över samhället stående förband av beväpnade människor (polis, stående armé) som fjärmar sig från samhället, är den västeuropeiska och ryska kälkborgaren böjd att besvara med ett par fraser, lånade från Spencer eller Michajlovskij, med en hänvisning till att det samhälleliga livet blivit mera invecklat, att funktionerna differentierats och dylikt.

En sådan hänvisning förefaller “vetenskaplig” och insöver på ett utmärkt sätt kälkborgaren genom att den fördunklar det viktigaste och grundläggande: samhällets splittring i oförsonligt fientliga klasser.

Utan denna splittring skulle “befolkningens självverksamma beväpnade organisation” skilja sig från den primitiva organisationen hos en hjord apor, vilka griper till träkäppar, eller hos urmänniskor, eller hos människor, förenade i klassamhällen, genom sin komplicerade natur, sin höga teknik o.s.v., men en dylik organisation skulle dock vara möjlig.

Den är omöjlig därför, att det civiliserade samhället är splittrat i fientliga och därtill oförsonligt fientliga klasser, vilkas “självverksamma” beväpning skulle leda till väpnad kamp dem emellan. Uppstår en stat, så skapas en speciell makt, speciella förband av beväpnade människor, och varje revolution, som krossar statsapparaten, visar oss åskådligt, hur den härskande klassen strävar att återupprätta de speciella förband av beväpnade människor, som tjänar den, och hur den förtryckta klassen strävar att skapa en ny organisation av samma slag, som är i stånd att tjäna de exploaterade och inte exploatörerna.

I det anförda uttalandet ställer Engels teoretiskt samma fråga, som varje stor revolution praktiskt, åskådligt och dessutom i en massaktions omfång ställer för oss, nämligen frågan om det ömsesidiga förhållandet mellan de “speciella” förbanden av beväpnade människor och “befolkningens självverksamma beväpnade organisation”. Vi skall få se hur denna fråga konkret illustreras genom de europeiska och ryska revolutionernas erfarenheter.

Men låt oss återvända till Engels framställning.

Han påvisar, att ibland, t.ex. i vissa delar av Nordamerika, denna offentliga makt är svag (det är här frågan om ett för det kapitalistiska samhällets vidkommande sällsynt undantag och om de delar av Nordamerika, där den fria kolonisten var förhärskande under den förimperialistiska perioden) men att den i allmänhet förstärks:

“… Den offentliga makten förstärks i samma grad som klassmotsättningarna inom staten skärps och de stater, som gränsar till varandra, blir större och folkrikare – man behöver bara betrakta vårt nutida Europa, där klasskamp och erövringskonkurrens skruvat upp den offentliga makten till en sådan höjd, att den hotar att uppsluka hela samhället och till och med staten …”

Läs mer här.

(Visited 24 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.