Det finns inga ”fria val” till riksdagen i Sverige

Det påstås att det finns fria val i Sverige. Ingenting kan vara mer felaktigt. Hur kan det vara fria val när kapitalisterna kontrollerar alla stora medier som sprutar ur sig vad som i praktiken är kapitalistpropaganda? Om de lät kommunisterna få kontroll över hälften av alla medier under några år så skulle nog valresultatet bli helt annorlunda.

Val kan aldrig vara fria i ett kapitalistiskt samhälle där kapitalisterna har ett hårt grepp om den offentliga debatten och alla möjliga kulturyttringar. Utöver detta så förekommer det på olika sätt valfusk där valsedlar smusslas undan och partier ”hjälper” åldringar att poströsta genom att välja parti åt dem. Socialdemokraterna verkar hålla sig i framkant vad gäller “valpåverkan” och de har ett smidigt system med ”röstskolor” för de som skall rösta första gången.

I ett kapitalistiskt samhälle så tjänar valen alltid till att ge kapitalisternas stat och hela utsugningssystemet legitimitet. Att rösta i riksdagsval och kommunval innebär att folket väljer sina egna förtryckare. Det är bra för kapitalisterna att vi röstar för då ger vi dem argumentet att vi får skylla oss själva när saker och ting blir sämre.

(Visited 180 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

7 thoughts on “Det finns inga ”fria val” till riksdagen i Sverige

  1. Mfecane!

    Enkelt…

    Inget samhälle har en inbygd självförstörelseknapp. Det finns ingen mekanism som inom systemet kan ta bort det och ersätta det med ett bättre. Detaljer i hur kapitalismen administreras tas i det forumet. Reformismens lappande och lagande är pasé… utrymmet för reformer är mycket begränsat eftersom borgarklassen inte ser något konkret hot i form av det socialistiska lägret eller en stark arbetarrörelse.

    Reply
    • Stålman

      REformutrymmet beror väl främst på om det finns en stridbar arbetarrörelse i Sverige?

      Reply
      • bloggarbjorn

        Verkar som det behövs tre saker för att reformismen skall fungera: en någorlunda stridbar arbetarrörelse , en huvudsakligen reformistisk ledning för rörelsen, samt en kapitalistklass som är beredd till kompromisser med ledarna för att hålla fotfolket på gott humör. Ungefär som i Sverige under 'guldåren' ca. 1945-1975 när hela processen stöddes av kraftig ekonomisk tillväxt. När kapitalisterna inte längre är på humör att kompromissa spricker hela upplägget och reformismen är död. Därav kommer det ynkliga tillstånd som dagens socialdemokrati befinner sig i. Den är nära nog ett vandrande lik, har inga ideer längre (annat än några ledares privata karriärer).

        Reply
        • Redaktionen Post author

          Håller med i nästan allt, du har fångat både essensen och känslan. Men "stridbar arbetarrörelse , en huvudsakligen reformistisk ledning för rörelsen"? Om vi tänker på de svenska förhållanden så har det t.ex på 30-talet funnits en stridbar arbetarrörelse som leddes av SKP och en reformistisk arbatarrörelse med en egen reformistisk ledning.

          Reply
          • bloggarbjorn

            Det fanns ju syndikalister, kilbomare och sillenare på den mer eller mindre revolutionära sidan, men de var rätt små jämfört med socialdemokraterna. Där fanns också stridbara grupper, men ledningen jobbade för att lugna ner situationen och göra slut på strejkerna. Och det klarade de ju av mot slutet av trettiotalet, med Saltsjöbadsavtalet och arbetsdomstolen. Så om man målar väldigt brett kan man väl säga att basen var kampvillig men ledningen reformistisk och inte särskilt stridslysten. Metallstrejken 1945 var väl ett väldigt tydligt utslag av det.

            Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.