Debatt om hur man genomför Socialism. Björn N. och Hannu K:s intressanta uppfattningar

På bloggen “björnbrum” skrev Björn N. om denna tidning och bloggaren Hannu K. kritiserar oss för anarkism.

Om parollen: Nej till val! Ja till socialistisk revolution!

Numera ser vi ofta den historiske figuren Guy Fawkes mask bäras av “internetkrigare”. Vi bör dra oss tillminnes att i brittisk folkmun är han “den ende mannen någonsin som gått in i parlamentet med ärliga avsikter”. Han gick dit den 5 november 1605 för att spränga den i luften i det som historiskt är känt som “krutkonspirationen”.

Vår paroll gäller givetvis gäller fördömandet de reaktionära valen som legitimerar kapitalismen. I den “kommunistiska” statsmakten (sovjeter, kommuner, folkråd) väljer klasserna representanter och i kommunistpartier förekommer också val i centralkommittén etc. Det vi syftar på är att vi inte har något att hämta i de val som arrangeras av kapitalistklassens stat. Varför skulle vi överhuvudtaget ställa upp och hjälpa dem med att legitimera sin stat? Vi har ingenting att vinna på att försöka bli invalda i det reaktionära systemet som dels korrumperar de som sitter där och bidrar till att förlänga detta system och allt lidande som kommer med det. Vi skulle bli en del av problemet, inte en del av lösningen. När det är riksdagsval finns det ett ökat intresse för politik hos gemene man vilket kan utnyttjas i  propagandan. Lenin var anhängare av att utnyttja parlamentet som en “röd tribun” i ett tidevarv när parlamentet var nytt och folket var engagerat i vad som skedde däri. Då var systemet nytt och kunde användas, nu är det inte längre så, menar vi.

Björn känner i vårt resonemang en “dragning åt anarkismen” och Hannu K. går ännu längre med sin inledning: De “har i likhet med en del andra “maoister” hamnat i en återgång till den anarkism som Marx stred mot i första internationalen”. Deras kritik av maoismen och denna tidning skiljer sig dock åt lite grand. Att vi avhåller sig från “borgerlig politik” och inte ställer upp på att inlemmas i den skendemokratiska strukturen utan istället vill bygga ny röd politisk makt är marxistiskt (har ni glömt Pariskommunen?). Detta betyder inte att vi tar avstånd från arbetarklassens kamp för dagskraven. Kampen för dagskraven och kampen för den politiska makten är nämligen två sidor av samma mynt. Den ena förutsätter den andra.

Varför säger vi “ersätt borgarstaten med arbetarkommuner”?

Björn skriver “efter revolutionen måste ju ändå företrädare utses på något sätt”, vilket är sant och vi är motståndare till “kommunistisk monarki” och för demokrati för folket (i betydelsen de undertryckta klasserna). Vi menar att vi inte kan segra över det imperialistiska systemet genom att först ackummlera (samla) krafter och träna inför en framtida revolution.  Och sedan när massorna “automatiskt” på något märkligt sett “gör revolution” så skall man enligt denna teori träda fram i skinande rustningar och leda med flaggviftning och vackra ord. En revolution behöver inte bara en objektiv revolutionär situation utan de subjektiva krafterna (kommunisterna) måste göra sitt jobb för att den objektiva situationen ska leda till att arbetarklassen reser sig och spränga sina kedjor, dess “eget verk”.

Vi måste först skapa en dubbelmakt och steg för steg bygga upp den proletära makterövringen. Dels genom att bygga upp kommunistiska arbetarkommuner (kommuner/sovjeter/folkkommuner) och simultant med detta bygge framtvinga upplösandet av borgarklassens stat. Detta betyder att vi är för att bygga en ny stat och formera nya proletära statsmän redan innan det fullständiga maktövertagandet, såsom de gjorde i Kina i Yenan där man införde “ny ekonomi, ny politik och en ny kultur”. Det finns rimligen inget utrymme idag för en kringirrande och rotlös gerilla. Det kommer sannolikt inte heller finnas något stöd utifrån av någon socialistisk stat. Det imperialistiska landet Sverige har vissa säregenheter som kan leda till följande antaganden:

1. En landsbygdsbaserad gerilla i de svenska skogarna med snabba attacker och som snabbt söker skydd är inte att föredra då gerillan hamnar långt från folket och blir isolerad och dess egen försörjning blir det centrala.

2. En klassisk stadsgerilla utan fasta förbindelser i proletära områden slås lätt ner av reaktionen med all deras moderna teknik och övervakning.

Därför kan man föreställa sig att det behövs en typ av gerillakrigföring som baseras på uppbygge av stödbaser. Mao Tsetungs teorier är vettiga studieobjekt i detta sammanhang.

Kan man omringa “städerna från landsbygden” i Sverige?

Nej det kan man inte men Maos revolutionära strategi (folkkrig) kan på olika sätt vara intressant att fundera över för revolutionärer även i industrialiserade länder (se artikeln om -ism och tänkande). Man föreställa sig att stödbaser med ny proletär statsmakt (arbetarkommuner) kan komma att byggas i våra starka områden och från dem “omringar vi städerna” som är fiendens starkaste fästen. I så fall skulle en svensk revolutions “landsbygd” kunna vara de små och mellanstora städerna och arbetarförorterna som ligger kring städerna.

En ny proletära statsbildning måste så klart vara svag först och sedan gradvis utvecklas. Den kommer ha ett antagonistiskt förhållande till utsugarstaten och rimligen vara underjordisk till en början och förhållandevis länge existera parallellt med utsugarstaten.

Vem ska lära vem och av vad?

Hannu K skriver vidare: “Om arbetarklassen ska kunna styra staten efter den “socialistiska revolutionen”, så måste den lära sig “politiken” före maktövertagandet. Så länge man låter sig luras av den borgliga politiken är man uppenbarligen inte mogen att ta över ledningen”.

I nya proletära maktapparater kan proletära statsmän att formas i praktiken, det finns inget behov av att sätta dem i “skola” hos fienden. Malcom X sa klokt att “bara en dåre låter fienden utbilda ens barn”. Givetvis ska vi lära av fienden, både hans starka och svaga sidor, men proletariatet och den revolutionära praktiken måste vara den främsta “läraren”. Den marxistiska kunskapsteorin, som förklaras grundligt i Maos text “Om praktiken”, utgår från praktisk erfarenhet som leder till teori som åter prövas i praktiken. Proletariatet har behov av ärliga och rakryggade män och kvinnor som kan administrera oegennyttigt och som lever efter devisen att  “tjäna folket”, inte grå eminenser som bildar ett nytt härskarskikt efter revolutionen och utgör klassbasen för en sådan typ av kontrarevolution som skedde i Sovjetunionen 1956 (tjugonde partikongressen) och i Kina 1976 (gripandet av “de fyras gäng”).

(Visited 28 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

One thought on “Debatt om hur man genomför Socialism. Björn N. och Hannu K:s intressanta uppfattningar

Leave a Reply

Your email address will not be published.